En sån här märklig högtid.
Då ena delen ägnas åt memoria åt våra älskade som gett sig av. Medan den andra delen visar den ena fräckaste sminkningen av zombies, spöken, häxor, ja allt, efter den andra.
Fest. Party och prål.
Och jag är väl någonstans mitt ibland och inget av dem. Jag har inga gravar att gå till. Visst har jag. Men de är alldeles för långt bort. Inte ens i detta land. Utan långt upp. Lååångt upp i norraste Norge. Dit går man inte.
Men de är med i tanken. Att det kan vara så ofattbart. Den dagen jag fick veta. När något brast inom mig.
Kanske en del av mig dog där med dig. För jag orkade inte mer.
Och de är en kontrast på något sätt med en kritvit kista och en frusen mark. En djup grop. Ett hålrum.
En viloplats för dig.
Och lika vackert som det var när din kista sänktes med dig, ner där i hålet. Parallellt med de bakomvarande milslånga fjälltopparna, lika vita som din kista. Så fanns också det allra vidrigaste av livets sidor med. Den som får en moder att knäckas itu. Ett hjärtskärande kvävt skrik, som blir till ett isande jämmer.
Det passade som in där. När solen fortfarande låg på. Fick snön att gnistra. Och de var så bitande kallt. Inifrån och ut. Och när mörkret lagt sig, så ljust av alla de tända lågor, som brann där för dig.
Det gör ont.
För att det är så definitivt.
Det finns inget annat än ett slut.